Formen av ett farväl

(Ett arbete i process)

Korridoren luktade instängt. Den sterila doften av oparfymerad handsprit hade satt sig i de kala väggarna. Dörr efter dörr efter dörr uppenbarade sig på den högra sidan, med slående likhet som om jag hade fastnat i limbo. På vänster sida stod trästolar med fodrad dyna och gapade tomt. De var gjorda av furu, precis som bordet som stod bredvid stolarna. En liten vit duk hade slingrat ihop sig under termosens tyngd. Anspråkslösheten var slående. Minnet av ansiktena vi hade passerat sköljdes bort. Omvärldens betydelse sjönk ihop likt ett ruttnade äpple under ett hösthärjat träd.

Mamma la handen på dörrens silvriga handtag för att försiktigt men med tillräcklig kraft trycka ned det. Min tvillingbrors ögon glänste. Jag hade aldrig sett de så klara och bräckliga förr. Mitt hjärta ömmande för hans sorg. Rummet vi klev in i var lika naket som ekarna som klätt av sig inför vintern. Innanför den gläntande dörren åt vänster skymtades toaletten tillhörande rummet. Längs den bortre väggen som avskilde toaletten från resten av rummet stod en uppfällbar sjukhussäng med kall stålram. Under det vita täcket låg du. Mager av förmultningens effekt. Mina kinder blossade till karaktäristiskt, likt varje gång jag blev ledsen. Tårarna som i kall kontrast smekte mina hettande kinder smakade inte salt som de brukade göra. De smakade tomhet.

Hur skulle jag ta vara på detta? På vårt sista möte. Vad ville jag säga dig? Jag visste inte och i det bodde paniken och lugnet tillsammans. Jag höll din seniga hand. Den var fjäderlätt och nästintill genomskinlig. Konstigt nog så var den fortfarande fylld av värme. I beröringen som syddes in i min handflata kunde jag känna smaken av nyplockade hallon med mjölk, doften av havregrynsgröt de tidiga morgnarna när jag sovit på bäddsoffan i ditt rum och dina fingertoppar som kliade min rygg.

Min röst skar sig. Det gjorde inte din. Din röst bar klokhet, acceptans och vetskap av det ofrånkomliga. Jag hade aldrig sett dig så modig innan som när du stod på tröskeln i väntan på att släppas in i Pärleporten.

 

Sovmorgon med dig

Intill natten
törstar ljuset
Sovmorgonen 
med dig
 
Ryggradens kontur
Vågor
under din hud
 
Svalkande lakan
Ytan
av vårt djup
 
Axel
Midja
Höft
I linje likt
havets horisont

Snälla, Sverige

Vi har inte setts på månader
Hur kan det kännas som år?
Jag har glömt hur ni ser ut
Vet knappt hur ni mår
 
På flygplatsen vändes magen ut och in
Åksjuka
Att se er upp för rulltrapporna åka
Hela kroppen blev ett öppet sår
Blödande av ilska 
Blödande av orättvisa
 
Grät
Förbannade
Grät 
Förbannade
 
Mest av allt ville jag skrika
Till migrationspolitiken
Att vi är lika
Låt dem vara trygga som mig
I Sverige
Låt de vara hemma hos dig
Sverige
 
Låt deras plats vara här hos oss
Hos dem som älskar
Hos dem som slåss
Snälla, snälla Sverige
 
När ni försvann upp ovanför rulltrapporna 
Kunde jag bara skåda era ryggtavlor
Krympa tills tomheten ekade kvar
 

Den inre staden

Då och då skymtar jag i minnet en storstad. Jag ser höghusen snett uppifrån men kan inte urskilja om jag vet vart denna stad ligger eller om den ens existerar. Bilar susar förbi nedanför husen. Allting är kantigt och okänt. Fast jag sett detta förut. Det är en återkommande bild och den dyker upp hos mig lite när den själv vill. Även fast det inte finns någonting kring mig som bör få mig att tänka på denna stad. Min inre stad.

Havets smycken är inte tillräckligt dyra

Vi förs i en ström, som i dans

Virvlar upp ur det salta

För att skära oss in i den kompakta sanden

Vi glänser förblindande på vår nyvunna piedestal

I djupt blått

Matt silver

Skön pärlemo

 

Vi väntar

Väntar på att få tillfredsställa

Barnahänderna som skyddande kupas runt oss

De nyfikna blickarna som avgör om vi anses tillräckliga

Eller ej

Vissa av oss begravs på nytt

Under bara fötter med förhårdnade fotsulor

Omfamnas av vassa sandkorn istället för lena barnahänder

 

Fler kommer inte

Dygnets ljusa timmar slukas tidigare

Vattnet slår in kyligare än förr

Händer med hud skrynklig som russin rör inte vid oss längre

 

I längtan

Tills tjälen vandrar ur marken

Tills värmen väcker naturen i koma fallen

Slukas vi av virvlar

Starkare än innan

Som drar oss med

Ut i saltet

Ut i det våta mörkret

 

Obemött

Jag vill ge dig en chans till
Även fast du är ett vrak
Hela fucking tiden
Ett vrak
Som är gjort av siden

Jag vill skrika
Jag vill slå
För jag är så ledsen på
Vi två 

Någonstans kommer jag fatta att det kommer bli bra
Någonstans kommer jag fatta att du inte var någonting att ha

Hon du hånglade med verkade vara en reko tjej 
Hon du hånglade med verkade kunna visa dig
Att livet har mer än MDMA
Och inte vad jag var beredd,
på att ge och ta

Jag är inte ledsen över vad du är beredd att göra mot mig
Jag är ledsen över vad du är benägen att göra mot en annan tjej 




Mötet

Nästa gång kärleken möter mig
Ska jag minnas dig
I byggstenarna
Som förföll 
I åtrån jag höll
Jag ska minnas på gott 
Jag ska minnas på ont
Jag ska minnas för att göra mig rätt
Inte låta någon annan få mig att kliva snett
När nästa gång kärleken möter mig
Ska jag därför alltid minnas dig

Ömsesidighet

Vissa tar för sig som att man är en buffé
Äter sig mätta utan att ha någonting eget att ge
Kravlösheten bär dem som sin sköld
Så tung att hålla att de inte kan ta mig till en speciell höjd
Jag är trött på att vara spelplan för deras smek
Att inte få vara med och slå tärning i deras lek
Trött på att vara rädd att äga mig själv
Svälja luft för att inte
Verka bära en massa mängd gnäll

Jag vill bli respekterad hela tiden
Inte bara då jag sa ja
För ett ja betyder inte
Ta
Ta
Ta

Det är något jag vill prata om
Som jag inte vet hur jag släpper förbi
Det ligger en hinna över hjärtat 
Där allting tar i
Det är en längtan till orden
En distans som ligger tung
Jag försöker för att finna
Vad jag vill kalla
Ett inre lugn 



Att föras isär

Livet kan gå vidare
Utan andra
De finns med
Men inte nära som då
Saknaden kan tränga sig in
Tränga sig på
Utan förbehåll 
Utan resistans 
Oundvikligheten är kravet 


Mina rötter

Mina sinnen var samlade den dagen då den tunga luften svepte in likt en våg genom det gläntande köksfönstret. Jag tänkte på hur upptagen jag varit med att gro och växa mig stark, att jag hade glömt att du redan blommat ut för sista gången. Att du nu var redo för nästa fas. Förmultningen. 
Ibland kan jag skämmas. Över vad jag inte undrade eller frågade. Jag var tretton då. En upptagen ålder där indentiteten skapas. Där jag letade efter ett rotfäste åt mig själv. Skuldbeläggningen är onödig och jag kan inte ge mig den. Det finns ingen nytta att hämta i den. Dock fascinerar det mig i vad sju år ger och tar. Hur mina rötter fäst sig. Hur jag undrar över vilka diskussioner vi skulle ta oss an. Hur jag undrar vad du skulle känna och hur du skulle resonera i olika sammanhang. Jag hann inte med att få veta det. På det viset kändes det som att vi inte kände varandra även fast vi gjorde det. Jag kände ju det varje gång du omfamnade mig. I varje kall inandning på den blå sparken längs din gata. I varje sked med hallon och mjölk och i varje hjälpande ord när jag inte klarade barnkorsordet i Hemmets Journal på egen hand.

Steget ut

Otäckt, adrenalinfyllt. Precis som alla gånger jag hoppat från hopptornet vid sjön eller står i kön till en åkattraktion. Även fast jag klivit ut mot fallet eller satt mig i vagnen så många gånger förr, går inte den nyvunna känslan att tygla. Den gör sig mer påträngande när jag inser att det jag vill här är att vara ärlig. Min största rädsla på denna universala plattform. Där alla kan se. Jag vill inte skända min själ men jag vill inte heller göra mig fel.