Formen av ett farväl

(Ett arbete i process)

Korridoren luktade instängt. Den sterila doften av oparfymerad handsprit hade satt sig i de kala väggarna. Dörr efter dörr efter dörr uppenbarade sig på den högra sidan, med slående likhet som om jag hade fastnat i limbo. På vänster sida stod trästolar med fodrad dyna och gapade tomt. De var gjorda av furu, precis som bordet som stod bredvid stolarna. En liten vit duk hade slingrat ihop sig under termosens tyngd. Anspråkslösheten var slående. Minnet av ansiktena vi hade passerat sköljdes bort. Omvärldens betydelse sjönk ihop likt ett ruttnade äpple under ett hösthärjat träd.

Mamma la handen på dörrens silvriga handtag för att försiktigt men med tillräcklig kraft trycka ned det. Min tvillingbrors ögon glänste. Jag hade aldrig sett de så klara och bräckliga förr. Mitt hjärta ömmande för hans sorg. Rummet vi klev in i var lika naket som ekarna som klätt av sig inför vintern. Innanför den gläntande dörren åt vänster skymtades toaletten tillhörande rummet. Längs den bortre väggen som avskilde toaletten från resten av rummet stod en uppfällbar sjukhussäng med kall stålram. Under det vita täcket låg du. Mager av förmultningens effekt. Mina kinder blossade till karaktäristiskt, likt varje gång jag blev ledsen. Tårarna som i kall kontrast smekte mina hettande kinder smakade inte salt som de brukade göra. De smakade tomhet.

Hur skulle jag ta vara på detta? På vårt sista möte. Vad ville jag säga dig? Jag visste inte och i det bodde paniken och lugnet tillsammans. Jag höll din seniga hand. Den var fjäderlätt och nästintill genomskinlig. Konstigt nog så var den fortfarande fylld av värme. I beröringen som syddes in i min handflata kunde jag känna smaken av nyplockade hallon med mjölk, doften av havregrynsgröt de tidiga morgnarna när jag sovit på bäddsoffan i ditt rum och dina fingertoppar som kliade min rygg.

Min röst skar sig. Det gjorde inte din. Din röst bar klokhet, acceptans och vetskap av det ofrånkomliga. Jag hade aldrig sett dig så modig innan som när du stod på tröskeln i väntan på att släppas in i Pärleporten.

 

Sovmorgon med dig

Intill natten
törstar ljuset
Sovmorgonen 
med dig
 
Ryggradens kontur
Vågor
under din hud
 
Svalkande lakan
Ytan
av vårt djup
 
Axel
Midja
Höft
I linje likt
havets horisont

Snälla, Sverige

Vi har inte setts på månader
Hur kan det kännas som år?
Jag har glömt hur ni ser ut
Vet knappt hur ni mår
 
På flygplatsen vändes magen ut och in
Åksjuka
Att se er upp för rulltrapporna åka
Hela kroppen blev ett öppet sår
Blödande av ilska 
Blödande av orättvisa
 
Grät
Förbannade
Grät 
Förbannade
 
Mest av allt ville jag skrika
Till migrationspolitiken
Att vi är lika
Låt dem vara trygga som mig
I Sverige
Låt de vara hemma hos dig
Sverige
 
Låt deras plats vara här hos oss
Hos dem som älskar
Hos dem som slåss
Snälla, snälla Sverige
 
När ni försvann upp ovanför rulltrapporna 
Kunde jag bara skåda era ryggtavlor
Krympa tills tomheten ekade kvar
 

RSS 2.0