Att föras isär

Livet kan gå vidare
Utan andra
De finns med
Men inte nära som då
Saknaden kan tränga sig in
Tränga sig på
Utan förbehåll 
Utan resistans 
Oundvikligheten är kravet 


Mina rötter

Mina sinnen var samlade den dagen då den tunga luften svepte in likt en våg genom det gläntande köksfönstret. Jag tänkte på hur upptagen jag varit med att gro och växa mig stark, att jag hade glömt att du redan blommat ut för sista gången. Att du nu var redo för nästa fas. Förmultningen. 
Ibland kan jag skämmas. Över vad jag inte undrade eller frågade. Jag var tretton då. En upptagen ålder där indentiteten skapas. Där jag letade efter ett rotfäste åt mig själv. Skuldbeläggningen är onödig och jag kan inte ge mig den. Det finns ingen nytta att hämta i den. Dock fascinerar det mig i vad sju år ger och tar. Hur mina rötter fäst sig. Hur jag undrar över vilka diskussioner vi skulle ta oss an. Hur jag undrar vad du skulle känna och hur du skulle resonera i olika sammanhang. Jag hann inte med att få veta det. På det viset kändes det som att vi inte kände varandra även fast vi gjorde det. Jag kände ju det varje gång du omfamnade mig. I varje kall inandning på den blå sparken längs din gata. I varje sked med hallon och mjölk och i varje hjälpande ord när jag inte klarade barnkorsordet i Hemmets Journal på egen hand.

Steget ut

Otäckt, adrenalinfyllt. Precis som alla gånger jag hoppat från hopptornet vid sjön eller står i kön till en åkattraktion. Även fast jag klivit ut mot fallet eller satt mig i vagnen så många gånger förr, går inte den nyvunna känslan att tygla. Den gör sig mer påträngande när jag inser att det jag vill här är att vara ärlig. Min största rädsla på denna universala plattform. Där alla kan se. Jag vill inte skända min själ men jag vill inte heller göra mig fel. 

RSS 2.0