Den inre staden

Då och då skymtar jag i minnet en storstad. Jag ser höghusen snett uppifrån men kan inte urskilja om jag vet vart denna stad ligger eller om den ens existerar. Bilar susar förbi nedanför husen. Allting är kantigt och okänt. Fast jag sett detta förut. Det är en återkommande bild och den dyker upp hos mig lite när den själv vill. Även fast det inte finns någonting kring mig som bör få mig att tänka på denna stad. Min inre stad.

Steget ut

Otäckt, adrenalinfyllt. Precis som alla gånger jag hoppat från hopptornet vid sjön eller står i kön till en åkattraktion. Även fast jag klivit ut mot fallet eller satt mig i vagnen så många gånger förr, går inte den nyvunna känslan att tygla. Den gör sig mer påträngande när jag inser att det jag vill här är att vara ärlig. Min största rädsla på denna universala plattform. Där alla kan se. Jag vill inte skända min själ men jag vill inte heller göra mig fel. 

RSS 2.0