Den inre staden

Då och då skymtar jag i minnet en storstad. Jag ser höghusen snett uppifrån men kan inte urskilja om jag vet vart denna stad ligger eller om den ens existerar. Bilar susar förbi nedanför husen. Allting är kantigt och okänt. Fast jag sett detta förut. Det är en återkommande bild och den dyker upp hos mig lite när den själv vill. Även fast det inte finns någonting kring mig som bör få mig att tänka på denna stad. Min inre stad.

Havets smycken är inte tillräckligt dyra

Vi förs i en ström, som i dans

Virvlar upp ur det salta

För att skära oss in i den kompakta sanden

Vi glänser förblindande på vår nyvunna piedestal

I djupt blått

Matt silver

Skön pärlemo

 

Vi väntar

Väntar på att få tillfredsställa

Barnahänderna som skyddande kupas runt oss

De nyfikna blickarna som avgör om vi anses tillräckliga

Eller ej

Vissa av oss begravs på nytt

Under bara fötter med förhårdnade fotsulor

Omfamnas av vassa sandkorn istället för lena barnahänder

 

Fler kommer inte

Dygnets ljusa timmar slukas tidigare

Vattnet slår in kyligare än förr

Händer med hud skrynklig som russin rör inte vid oss längre

 

I längtan

Tills tjälen vandrar ur marken

Tills värmen väcker naturen i koma fallen

Slukas vi av virvlar

Starkare än innan

Som drar oss med

Ut i saltet

Ut i det våta mörkret

 

Obemött

Jag vill ge dig en chans till
Även fast du är ett vrak
Hela fucking tiden
Ett vrak
Som är gjort av siden

Jag vill skrika
Jag vill slå
För jag är så ledsen på
Vi två 

Någonstans kommer jag fatta att det kommer bli bra
Någonstans kommer jag fatta att du inte var någonting att ha

Hon du hånglade med verkade vara en reko tjej 
Hon du hånglade med verkade kunna visa dig
Att livet har mer än MDMA
Och inte vad jag var beredd,
på att ge och ta

Jag är inte ledsen över vad du är beredd att göra mot mig
Jag är ledsen över vad du är benägen att göra mot en annan tjej 




Mötet

Nästa gång kärleken möter mig
Ska jag minnas dig
I byggstenarna
Som förföll 
I åtrån jag höll
Jag ska minnas på gott 
Jag ska minnas på ont
Jag ska minnas för att göra mig rätt
Inte låta någon annan få mig att kliva snett
När nästa gång kärleken möter mig
Ska jag därför alltid minnas dig

Ömsesidighet

Vissa tar för sig som att man är en buffé
Äter sig mätta utan att ha någonting eget att ge
Kravlösheten bär dem som sin sköld
Så tung att hålla att de inte kan ta mig till en speciell höjd
Jag är trött på att vara spelplan för deras smek
Att inte få vara med och slå tärning i deras lek
Trött på att vara rädd att äga mig själv
Svälja luft för att inte
Verka bära en massa mängd gnäll

Jag vill bli respekterad hela tiden
Inte bara då jag sa ja
För ett ja betyder inte
Ta
Ta
Ta

Det är något jag vill prata om
Som jag inte vet hur jag släpper förbi
Det ligger en hinna över hjärtat 
Där allting tar i
Det är en längtan till orden
En distans som ligger tung
Jag försöker för att finna
Vad jag vill kalla
Ett inre lugn 



RSS 2.0